I Sverige är gräset grönare

Det är ett bokstavligt faktum. Fyrtiofem minuter i luften, och förvandlingen gick från vinter till sommar. Det kändes exotiskt. Kanske bidrog det till att jag kände mig som en turist i min egen stad. Inflyttningsfest hos bästisen: Wii och massor med goda skratt. Påsk hos föräldrarna: massor med god mat och bortskämning. Gästspel hos min (gamla) kör: glädje, glädje och glädje trots långfredag ;) Promenader vid hjälmaren: tussilagon, sädesärlor, salamandrar solbadande spindlar och en snok.

Lika befriande som det kan vara att träffa människor som inte känner till ens bakgrund, lika skönt kan det vara att landa hos dem som gör det. Det var skönt att komma hem.

Filosoferade med min själsfrände om att vara nöjd. Varför vissa alltid vill se mer, veta mer, uppleva mer... när andra har skaffat sig en plätt att bo på, ett jobb, en hobby, ett socialt nätverk - och som inte upplever att de går miste om någonting. Som är lyckliga och nöjda med sitt liv. Själv har jag en slags rastlöshet inom mig. Måste alltid få veta vad som finns bakom hörnet. Söka hela tiden... Tänk om jag borde vara någon helt annanstans? Göra någonting annat? Vi konstaterade att det samtidigt är vår förbannelse och gåva, denna strävan, detta sökande... Som dock ej ska förväxlas med otacksamhet.

Det är skolsökningstider, och som vanligt har jag ingått ett smått paniskt tillstånd. Jag mår nästan fysiskt illa under dessa tider, då det ska beslutas om framtiden. Helt fel inställning, jag vet. Men så är det bara. Jag har sökt till en yrkeshögskola i Finland, en konstnärlig, som kräver ett arbetsprov. Med tanke på att jag haft "inspirationsförstoppning" i flera år snart (inspirationen kommer då och då, men den har aldrig fått komma ut), så är jag nervös. Vet inte längre vad min förmåga är...

Men jag tänker banne mig göra det. "Det är bara att bryta ihop och komma igenom."